Moderat kvinnokraft är den senaste i raden av viktiga böcker från Sällskapet Moderata Kvinnors Historia. I boken intervjuas åtta moderata statsråd om hur de tänkte, möten, politiska frågor, motstånd, resultat och livet i toppolitiken. Tidigare justitieminister Gun Hellsviks gärning tecknas i ett minnesord.
Här intervjuas redaktören Maria Abrahamsson om boken.
Berätta, hur kommer det sig att den här boken om de moderata kvinnliga statsråden kom till, vad är idén med boken?
– Sällskapet sprider på olika sätt kunskap om moderata kvinnors insatser. Bland annat stimulerar vi till forskning och ger ut skrifter för att hålla kunskapen levande om moderata kvinnors kraft och ambitioner. I den här boken valde Sällskapet att porträttera nu levande moderata kvinnor som varit statsråd. Här finns mycket erfarenhet om lojalitet, vänskap och reformer till medborgarnas fromma men också om frustration, mediedrev och ensamhet.
Statsråden som intervjuas ger på olika sätt sina bilder av politiska processer och politikens villkor. Du har själv jobbat länge med politik, både som tjänsteman och förtroendevald. Är det ändå några beskrivningar som du berörts mer av eller som förvånat dig?
– Varje intervju och intervjuperson är på sitt sätt unik, och det var också det jag ville åstadkomma genom att engagera personer utifrån med starka egna röster. Men visst, det är svårt att inte beröras av Sanna Raymans intervju med Cristina Husmark Pehrsson, Cristina är så öppen om sin plågsamt utsatta situation som socialförsäkringsminister. Men framför allt: Boken ger med dess många skiftande nyanser och temperament en helhetsverkan som gör starkt intryck på mig och – föreställer jag mig – också på andra som läser boken.
I boken är det drivna skribenter, som kan svensk politik, som gjort intervjuerna. Det är flera djupa och öppenhjärtiga intervjuer. Tror du att de har lyckats beskriva sådant som vi annars inte läser om?
– I många fall ja, absolut. Själv har jag exempelvis reagerat på att flera statsråd bedrövat tvingas konstatera att de inte lyckades komma ut i media med sin politik på ett tillräckligt tydligt sätt, vilket ledde till missförstånd och onödiga konflikter. Och förmodligen också till att deras ställning inom regeringen försvagades. Frågan man som läsare ställer sig är förstås varför det blev så? Svaret ges kanske lika mycket mellan som på raderna.
Det är många lärdomar och reflektioner i de här texterna. Statsråden har satt upp mål. De har fått lobba, fått stöd och fått backa i olika frågor. Lojaliteten, rollerna, samspelet, personligheterna och lite av alliansens inre liv skymtar fram. Vad kan vi lära oss av detta?
– Att politik på denna nivå är svårt, receptet för framgång låter sig inte beskrivas med några enkla fraser. För att få hela bilden behöver man foga ihop många skärvor av verkligheten, och det är just det som är bokens ämne. Sedan får läsaren dra sina egna slutsatser. Men så mycket lär man sig i alla fall av boken, att de statsråd som inte har statsministerns öra har svårt att göra sig gällande i den interna konkurrensen. Och att det ibland kanske är ännu viktigare att ha ett någorlunda gott förhållande till finansministern och dennes svårflörtade stab.
Och moderaterna som parti, finns det något att lära för kommande regeringsarbete?
– En viktig lärdom är nog att partiet i framtida regeringsställning men också i opposition behöver bli mer frimodigt, inte snegla alltför ängsligt åt sidorna. För då är risken att man blir otydlig i kommunikationen, något som flera av de intervjuade i boken ju beklagar och återkommer till.
Intervju: Hanna Broberg