Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Ulla Löfgren, tidigare riksdagsledamot (m) Västerbotten, som här berättar om sina kvinnliga förebilder.
Jag minns inte att jag hade några kvinnliga förebilder som ung. Min mamma var en underbar kvinna, konstnärlig och påhittig. Hon kunde trolla till vad som helst med små medel. Hon var hemmafru och höll vårt hem i perfekt skick. Jag känner än doften av hennes nyfernissade golv. Hon sydde våra kläder och hon skötte om vår trädgård som var full av äppelträd, syrenbuskar, bärbuskar och blommor. Hon hade före giftermålet arbetat som sömmerska och modist, men yrkesarbetade aldrig så länge hon var gift med min far. De skildes när hon var i 45-årsåldern och då fick hon gå ut som ”hemsamarit” som man kallades när man arbetade i hemtjänsten på den tiden. Jag älskade min mamma, men någon förebild för en kvinna som ville bli framgångsrik var hon inte. Hon var alldeles för ängslig och i stället för att uppmuntra sa hon ofta ”nej men inte klarar du” eller ”du får inte, det är alldeles för farligt”. Någon mormor eller farmor fanns det inte. Min mormor dog 40 år gammal i stroke och min farmor dog när jag bara var sex år.
Som en i raden av tre systrar blev jag nog i stället pappas flicka. Mamma tyckte att jag skulle bli småskollärarinna, men jag kom inte in på seminariet så jag blev av en slump ingenjör. Några kvinnliga förebilder kunde man inte heller möta i byggbranschen på 70-talet. Jag var själv den som fick gå före. Jag arbetade i denna manliga värld i 25 år.
I slutet av 1970-talet tänkte Vägverket dra in färjan till min nuvarande bostadsort, Holmön. Kampen för en ny färja blev upprinnelsen till min politiska karriär och det var i Moderaterna jag, 40 år gammal, träffade mina första kvinnliga förebilder. Den första förebilden var kretssekreteraren, senare partiombudsmannen Elisabeth Eriksson. Hon tog sig an mig och lotsade mig fram i den för mig nya politikvärden. Hon var lugn och kunnig, hade ordning och reda på saker och ting och var ett fantastiskt bollplank. Utan henne hade jag inte gjort någon politisk karriär över huvud taget. Hon var också den som föreslog att jag skulle ansöka om att få delta i utbildningen Aktion MKF, en kvinnlig ledarskapsutbildning. Där fick jag lära känna många fantastiska kvinnor och där träffade jag också för första gången Elizabeth Nyström. Hon kom senare att bli min allra bästa vän och min största förebild.
Jag kom till riksdagen 1994, Elizabeth Nyström året efter. Hennes företrädare hade då tvingats sluta på grund av oegentligheter. Elizabeth var tidigare känd som orädd rallystjärna. Hon hade varit co-driver åt rallystjärnan Pat Moss i många år. Hon var också ekonom och egen företagare i fastighetsbranschen.
Vi hade som sagts lärt känna varandra genom Aktion MKF, och hade också suttit i styrelsen för Moderata Kvinnoförbundet tillsammans. Det föll sig därför naturligt att vi som nya ledamöter i riksdagen fortsatte att vara vänner. De första åren i riksdagen var hon ledamot i lagutskottet. Jag satt i trafikutskottet, men förstod att Elizabeth gjorde ett bra jobb i sitt utskott. Hon satt också i partistyrelsen, men det var ett uppdrag hon lämnade ganska snart sedan hon kommit in i riksdagen.
Vid valet 1998 miste jag min plats i riksdagen. Samtidigt hade riksdagen beslutat att ledamöterna skulle få politiska sekreterare. Till att börja med skulle några ledamöter få dela på en sekreterare. Nu bestämde Elizabeth tillsammans med några av mina gamla kollegor i trafikutskottet att de ville ha mig i den rollen. Det vann inga applåder hos partiledningen, men Elizabeth och Lars Björkman som förhandlade i frågan, vann striden och fram till valet 2002 arbetade jag i riksdagen som politisk sekreterare. Så parallellt med mitt arbete och kampanjande för mina ledamöter drev jag också en egen personvalskampanj på hemmaplan. Vid valet 2002 kryssade sig både Elizabeth och jag förbi de manliga förstanamnen på listorna och blev personvalda.
Efter valet blev Elizabeth vice ordförande i Trafikutskottet, själv hamnade jag i Näringsutskottet, men var suppleant i Trafikutskottet. För oss ledamöter, som hade förmånen att få arbeta nära tillsammans med Elizabeth i riksdagen och framför allt i Trafikutskottet, var hon en förebild i allt. Hon tog sitt uppdrag på stort allvar, var alltid påläst och hade en unik analyseringsförmåga.
Som vice ordförande i Trafikutskottet var hon också ordförandeför den moderata trafikkommittén (dvs Moderaterna i Trafikutskottet). Där visade hon vilken ledarförmåga hon var. Hon var duktig på att delegera och fick oss att känna delaktighet och stolthet över våra ansvarsområden. Om någon, tjänsteman eller ledamot, blivit illa- eller orättvist behandlad av någon, ryckte Elizabeth ut och ställde allt till rätta. Hon var generös och vänlig mot alla och fick många vänner, både inom den moderata riksdagsgruppen, bland de politiska motståndarna och hos riksdagens personal.
Elizabeth var principfast, rak och bestämd, aldrig rädd för att säga vad hon tyckte. Hon sökte inte striden men var backade inte om den behövdes. Partiledning fick höra en del – ibland obekväma – sanningar av henne när hon ställde upp för övriga i gruppen. Hon tog aldrig strid för egen del, det var andra som var viktigt för henne.
Hon var också en mycket uppskattad kvittningsman för den moderata gruppen. Det är ett grannlaga uppdrag där det gäller att väga den enskilde ledamotens intressen mot Riksdagens arbetsordning. Elizabeth skötte uppdraget på ett korrekt, men medmänskligt sätt.
Elizabeth innehade också en rad andra förtroendeposter. Redan vid inträdet i riksdagen var hon utsedd till vice ordförande i Sjöfartsverkets styrelse, en post som hon innehade även efter avslutad tid i riksdagen. När det socialdemokratiska statsrådet Ulrica Messing skulle utse en handlingskraftig ordförande för att marknadsföra Sverige utomlands, genom det ombildade kommunikationsföretaget Visit Sweden, valde hon inte en partikamrat utan moderaten Elizabeth Nyström. Det säger mycket om det förtroende Elizabeth åtnjöt också hos de politiska motståndarna.
Elizabeth var inte bara en politisk förebild. Hennes vänlighet, generositet och omtänksamhet värmer fortfarande mitt hjärta och det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknar henne.
