Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Iréne Svenonius, oppositionsregionråd och 2:e vice ordförande i regionstyrelsen i Stockholm, som här berättar om sin kvinnliga förebild.
Beatrice Ask – en inspirerande kvinnlig förebild som banat väg för fler
Det är förebilder, ofta i unga år, som bidrar till att forma en person, liksom av vad som upplevs vara möjligt eller omöjlig, men också inspirerar. För mig har förebilder också givit perspektiv att lyfta blicken, att få mod att våga bortom egen bekvämlighet, att ha modet att stå upp för sina egna åsikter och stå upp för andra människor när det krävs. Mina förebilder är både kvinnor och män som jag mött i olika skeden av livet. I moderaterna är det en person som sticker ut som en fyrbåk: Beatrice Ask.
Beatrice Ask har för mig alltid varit den jordnära, trygga, stadigt stående politikern, som är sig själv i alla lägen. Som ser få hinder, men desto fler möjligheter. Som kan förena sitt norrländska arv med storstaden.
Jag blev medlem i moderata ungdomsförbundet i valrörelsen 1982, i Mönsterås-Ålems-Fliseryds MUF. Jag hade velat bli medlem länge, men visste inte hur man skulle göra för att bli medlem. Ingen försökte värva mig. Men en skolpresentation på högstadieskolan lämnade efter sig en MUF-broschyr, och där fyllde jag i en talong och den postade jag. Sedan gick det fort. Ett medlemskort kom på nolltid från expeditionen i Kalmar, undertecknat Ingela Blomberg (numera Bendrot).
Idag undrar många i moderaterna, likt OLW-reklamen, ”var é brudarna?”. Det undrade vi sannerligen inte på 1980-talet, och definitivt inte i Kalmardistriktet där vi hade helkvinnligt presidium i distriktsstyrelsen under flera år och majoritet av kvinnor i styrelsen. Starka kvinnor och många kvinnor var faktiskt det normala i den miljön.
Beatrice Ask blev ordförande i MUF 1984. Ungdomsförbundet har aldrig varit så stort – varken förr eller senare – än under hennes ordförandeskap. Bea stod för en tydlig politisk riktning, tog matchen med vänstern som frihetsfrågorna. Alla de friheter som många idag tar för självklara, fanns sannerligen inte då. Sverige hade två TV-kanaler och statligt tv- och radiomonopol. Barn må vara olika, men alla skulle stöpas i samma form i kommunala förskolor och skolor med samma pedagogik. Äldre skulle upphöra fatta beslut om hur de ville bo och leva, och vara tacksamma för en plats på ålderdomshem som anvisades av hemkommunen. Restauranger och nattklubbar stängde tidigt. (Kreativa ungdomar i storstad öppnade svartklubbar för att festa vidare…) Förmynderimentaliteten var förhärskande i högskattelandet.
Men Bea gjorde oändligt mycket mer än politiska ställningstaganden som gjorde intryck på en då ung person, helt omedvetet, bara genom att vara sig själv. Hon hade på sig kläder hon gillade, oavsett vad modets nycker var för stunden. Med sonen Victor på armen eller i kjolarna runt en talarstol visade hon ett påtagligt ledarskap för att barn inte utgör ett hinder i det politiska arbetet och att kvinnor visst kan ta på sig tunga uppgifter även med ansvar för små barn, att barnen t o m kan hänga med på jobbet. Hon utmanade normen för hur kvinnor i yrkeslivet ska bete sig när de får barn. Det tror jag var alldeles självklart för Bea, som uppvuxen med en mamma som gjort precis samma sak. Fast i Sveg, inte i Stockholm. I frisersalongen, inte i offentligheten. Men genom sina självklara val, sitt självklara agerande, blev Beatrice Ask en förebild för unga kvinnor där och då. För mig.
När Bea som skolminister i regeringen Bildt blev gravid med sin andra son, bröt hon ytterligare ny mark genom att inte vara föräldraledig. Yngste sonen fick hänga med till departementet. Jag minns hur detta upprörde somliga. Telefonsamtalen till partikansliet lär ha varit många. En kvinna ska vara föräldraledig och ta hand om sitt barn, inte jobba och ta med barnet till jobbet. När detta skedde gjorde jag mina första år som biträdande borgarrådssekreterare på Beas förra arbetsplats, Stockholms Stadshus. Där kände ju alla henne. Ingen blev förvånad över hennes val. Motsatsen hade snarare förvånat. Några år senare följde Kristina Axén Olin i Beas spår, genom att bestämt hävda att det måste gå att förena karriär och små barn.
Bea har varit och är en inspirerande förebild på så många sätt. Att följa henne från min egen gymnasietid har helt klart påverkat mina egna vägval, och alldeles säkert många fler. Hon banade väg för många unga kvinnor i ungdomsförbundet som dess första kvinnliga ordförande. Jag minns inte att hon pratade särskilt mycket om jämställdhet. Hon gjorde desto mer i praktisk handling. De har varit nog så viktigt. Fler borde prata mindre och göra mer.
