Ellen Rönnquist

– en kvinna med många strängar på sin lyra

”Det har bara blivit så….”

”Det har bara blivit så!” var Ellen Rönnquists kommentar då hon intervjuades i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1968, det år hon skulle fylla sjuttiofem år. ”Fjorton dagar i den här hålan, var vad jag tänkte, då jag med Malmö i blicken anlände till Trelleborg.” Men hon stannade hela livet!

I Gamla Trelleborgs Årsskrift 1966 skriver hon i lyriska personliga ordalag: ”Det blev 50 lyckliga år och när jag i år firar guldbröllop med Trelleborg är jag alltjämt lika förälskad.”

Ellen Rönnquist var en av sin tids mer kända profiler  i  Trelleborg, en kvinna med många strängar på sin lyra. Hon var lärare, politiker, aktiv medlem i flera föreningar bl.a. deltog hon många år som motionär  i den kvinnliga avdelningen i Trelleborgs Gymnastikförening. Hon var också en mycket eftertraktad föredragshållare. Hennes  liv var fyllt av upplevelser, resor och äventyr och intressanta bekantskaper. Hon var dessutom inte sen att säga sitt hjärtas mening!

Foto: Claes Nyberg.

I Trelleborgs Allehanda skrev man om Ellen Rönnquist med anledning av hennes 75-årsdag att hon var ”en reseskildrare av Guds nåde” och att hon tidigt under sin lärargärning räknades som ”stjärn- pedagog”. Hon var en ”doer” och pådrivare inte minst vid införandet av förskoleverksamheten i Trelleborg. Hon hämtade sina idéer bl.a. från Förenta Staterna och hon studerade själv förhållandena på ort och ställe.

Ellen Rodrika Rönnquist föddes 1893 i Lund och slutade sina dagar 1981 i Trelleborg. Studentexamen tog hon i Malmö 1913 vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor och avlade folkskollärarexamen i Kal- mar 1914. Efter sin examen var hon först anställd som lärarinna i fa- milj läsåret 1914–1915, två terminer för gossen till Augusta Sonesson med adress Stockamöllan. Därefter arbetade hon på Luhrhemmet 1916–1917. Ett barnhem för ”vanartiga pojkar” som drevs av Trelle- borgs och Eslövs kommuner gemensamt, strax väster om Hästveda i norra Skåne. Till Trelleborg kom Ellen Rönnquist 1917 som extra ordinarie lärare. Ordinarie lärarinna, som bara ogifta kvinnor kunde bli, blev hon på Centralskolan 1919.

Ellen Rönnquist hade flera olika politiska uppdrag. Enligt stadsfullmäktiges protokoll var det första som suppleant i nykterhetsnämnden under perioden 1945–1956. Vid samma tillfälle utsågs hon också till stadens representant i Betaniaföreningens barnkrubba från 1945 och hon verkade där till dess barnkrubban lades ner. Betaniakrubban som hade startats 1912 avvecklades i samband med att Trelleborgs första daghem Gertrudsgården öppnades 1950.

Redan 1941 beslutade Stadsfullmäktige (SF) att utreda möjligheten att inrätta en fullt modern kommunal barnkrubba. Först sex år senare, 1947, klubbade SF beslutet att ”ett barndaghem med 63 vårdplatser skulle uppföras å tomt nr 1 i kvarteret Vågen”. Kvinnor hade då i allt bekvämt avstånd från Trelleborgs Gummifabrik då flera kvinnor var anställda där. Under perioden 1945–59 fanns Ellen Rönnquist också med som ledamot eller suppleant i Folkskolestyrelsen sedermera Skol- styrelsen och gjorde där, enligt många, sin största kommunala insats som just pådrivare vid införandet av förskolor i staden.

Centralskolans gymnastikuppvisning 1918. Bild: Trelleborgs Museum.

”Äntligen har vi byggt en förskola!” Så börjar en artikel i tidningen Skola och Hem nr 4/1962. Där finns också text om och foto på doktor Seldén och fröken Rönnquist. Artikeln handlar om Akkaskolans invigning. Vid invigningen talade SF:s ordförande Ingvar Björkman. Han berättade bl.a. om förskolornas tillkomst och överlämnade det nya till- skottet till skolstyrelsen. Riktigt roligt blev det, när skolchefen Sture Kristoffersson fick motta en ”charmant bukett mörkröda nejlikor av konsulent Eva Thorell. Skolchefen överlämnade ögonblickligen buketten till Socialstyrelsens utsända Gunvor Paulsson, som i sin tur gav buketten vidare till förskolepionjärerna doktor Seldén och fröken Rönnquist. I sanning väl använda blommor.”

Sittande fr. v. Frangeuar, Ellen Rönnquist, vet ej. Stående fr.v. Margit Kreij, Ewerlöf, Inga-Lisa Thonér, vet ej, Ingegerd Runnerström, Inga Millquist, Elsa Strandquist, vet ej. Bild: Trelleborgs Museum.

Ellen Rönnquist satt i SF 1947–1958 och blev därmed en av Höger- partiets kvinnliga pionjärer i Trelleborg om än inte den första. Hon var en inspirerande ordförande för Högerns kvinnoklubb som under hennes tid hade fler medlemmar än den manliga föreningen. Då Moderata Kvinnoföreningen i Trelleborg firade 25-årsjubileum 1972 högtidstalade naturligtvis Ellen Rönnquist, föreningens första ordförande (1947–1961).

Moderatkvinnorna i Trelleborg firade 25-årsjubileum.
Från vänster ses Britt Mogård, Moderata Kvinnoförbundets ordförande tillika riksdagsledamot, Ingrid Sundberg, riksdagsledamot, Anne Mari Berggren, ordförande i Trelleborgs MKF samt första ordförande (1947–1961) Ellen Rönnquist.

Även om Ellen Rönnquist dragit sig tillbaka från politiken var hon fortfarande samhällsengagerad och deltog gärna i samhällsdebatten. Då Barnstugeutredningens förslag (SOU 1972:26) presenterades för moderaterna i Trelleborg fanns Ellen Rönnquist med. Hon deltog naturligtvis i den efterföljande diskussionen. Förskoleverksamhet var ju en hjärtefråga sedan tidigare. I mötets samlade ställningstagande kon- staterades bl.a.: En obligatorisk förskola för alla 6-åringar skulle ingå som ett första år i grundskolan. Övrig barndagshems- och fritidsverksamhet skall inte vara obligatorisk. Föräldrautbildning bör ske genom frivilliga kurser efter avslutad grund- och gymnasieskola. Barn med handikapp skall ges extra stöd.

Tiden i Stadsfullmäktige

Ellen Rönnquist var under sin tid i SF allt som oftast en av två ledamöter utsedda   att justera protokollet. Under den tiden var protokollen s.k. diskussionsprotokoll. Först i slutet av sin sejour i SF deltog hon aktivt i debatterna. Att hon till en början inte gjorde sin stämma hörd i denna församling berodde säkert inte på att hon höll tyst med vad hon tyckte! Sina synpunkter hade hon utan tvivel meddelat i interna diskussioner. Då som nu var det för det mesta gruppledaren som förde ordet.

Den första fråga som tog henne till talarstolen var: Förvärv av en till barnkoloni avsedd fastighet i Tjörnarp m.m. (SF protokoll 1956 N:r 41) ”Fröken Ellen Rönnquist trodde, att luften i Tjörnarp skulle vara bra för barn med halsont, men ansåg, att ytterligare undersökningar borde göras, så att staden skulle kunna förvärva en så lämplig fastighet som möjligt.” Nästa gång Ellen Rönnquists namn mer handfast förekom var när SF behandlade frågan om inrättande av Ungdomsnämnd i Trelleborg. Vid sitt sammanträde 28 januari 1954 beslöt SF på framställning från Trelleborgs Ungdomsråd att tillsätta en kommitté för utredning av ungdomsvården i staden. Till ledamöter för kommittén utsåg stadsfullmäktige fru Elly Roos sammankallande, järnarbetaren Sven Erik Axelsson, studeranden Gunnar Jönsson, folkskollärarinnan Ellen Rönnquist (en av tre som upptagit Ungdomsrådets framställan som motion) och kassören David Roslund.

Resultatet blev att SF i juni 1956 beslutade att inrätta en ungdoms- nämnd som fick till uppgift att handlägga, utreda och till stadsfullmäktige inkomma med förslag i ärenden rörande ungdomsfrågor och fri- tidsverksamhet.

En motion om bidrag till AB Folkets Hus och Park för hållande av djurpark (SF protokoll 1957 N:r 124) uppfordrade Ellen Rönnquist till ett inlägg. Protokollskrivaren: ”Fröken Ellen Rönnquist framhöll som sin uppfattning, att djuren icke kunde anses som någon tillgång för Folkets Park utan att de snarare ’drog ner’ den.” Någon menade att de närboende besvärades av dålig lukt, särskilt av odören från rävlyan. Högermannen doktor Rigéus ”förklarade att han tillhörde de människor, som inte tyckte om ’djur i bur’. Han trodde ej heller att Folkets Parks djurpark hade någon större uppgift att fylla ur pedagogisk synpunkt.” Han yrkade avslag på motionen om bidraget med 6 000 kronor. Motionsställaren själv ”förklarade att styrelsen för Folkets Park ej skulle bliva ledsen, om motionen avslogs. Parken förtjänade nämligen ingenting på att hålla djurparken.” Motionen bifölls!

Anslag till anordnande av teaterföreställningar till låga priser (SF protokoll 1958 N:r 113). Ellen Rönnquist sade bl.a. att trelleborgarna numera reste till Stadsteatern i Malmö, och ”ifrågasatte huruvida teaterintresset här i staden vore tillräckligt stort för att motivera fortsatt bidrag från staden till ifrågavarande teaterföreställningar.” Hon fick till svar att publikfrekvensen inte var så stor som man kunnat önska, detta trots att skådespelarna tillhörde de främsta i landet, och att Folkets Parks kostnader var lika stora som anslaget från staden (5.000 kronor). Utan omröstning bifölls anslagsframställan.

Från vänster bankdirektören Anton Årestad, folkskollärarinnan Ellen Rönnqvist och disponenten Ernst Thidholm.
Bild: Trelleborgs Museum.

Hon var också ledamot i Styrelsen för Trelleborgs stads skolor för yrkesundervisning. Därtill var hon ledamot av musiknämnden och huvudman i Trelleborgs Sparbank.

Glimtar från skoltiden

Ellen Rönnquist arbetade tre terminer som folkskollärarinna vid det förut nämnda vårdhemmet vid Luhrsjön. Hon sökte tjänsten vid detta skyddshem ”för vanartiga pojkar” därför, att så som hon själv uttrycker det, ”då jag alltid känt dragning till arbetet vid dylika anstalter”. Hem- met fungerade som en uppfostringsanstalt, där pojkarna förutom att gå i skolan skulle hjälpa till med exempelvis djurskötseln och de allmänna hushållssysslorna.

I ”Trelleborgs Folkskolors historia” av Harald Lindal finner man El- len Rönnquists egen berättelse om hur livet tedde sig vid Luhrhemmet: ”I skolrummet flockades om dagarna omkring mig en liten skara av ”samhällets olycksbarn” i alla åldrar från 7 till 13 år. De flesta voro ”hjälpklassbarn”. Tyvärr hade jag då aldrig hört det ordet och hade inte heller mycken aning om barnpsykologi. Ett par pojkar skulle gå i ”förste små”, och en av dem var så fullständigt omöjlig, att om jag så velat döda mig, hade jag inte kunnat få i honom ens en aning av vetande.

Skolan var i visst avseende mycket före sin tid! Var och en gick faktiskt i sin egen klass oberoende av ålder; allt berodde endast på visdom. Somliga, som t.ex. Axel, gick t.o.m i två klasser på en gång, nämligen 7:e och 8:e! Han var den ende begåvade och omöjlig att mätta. Det lilla i bokväg, jag hade tagit med mig, konsumerade han med förfärande hastighet, och sedan hade vi bara ”Allers”. Han läste tyska och kunde ganska bra brevväxla med en morbror i kriget. Vi voro väldigt stolta, när han på examen läste upp ett brev direkt från Västfronten.”

Pojkarna undervisades 31 timmar i veckan. Mitt på dagen var ett långt uppehåll, då pojkarna skulle laga och äta middagen m.m., vilket innebar att skoldagen slutade kl.5 på eftermiddagen. Lönen var 75 kro- nor i månaden jämte mat och husrum. I tjänsten ingick också att hjälpa ”läspojkarna” med katekesen.

Över huvud taget var jag aldrig fri, skriver Ellen Rönnquist. ”Jag hade förresten alltid samvetsagg, om jag ej ständigt var samman med pojkarna och hjälpte dem att få det litet drägligt i deras trista tillvaro. Dessa ”svårhanterliga” barn voro de snällaste och mest tillgivna, man kan tänka sig. Jag hade aldrig en minuts besvär med  disciplinen, tänkte aldrig på något sådant.

Centralskolans lärarepersonal 1938. Främre raden fr v: Emma Borgström, Ester Andersson, N. H. Bokander, O. Österling, Ellen Rönnquist, Fanny Norman. Mellersta raden fr v: Anna Normann, Göta Ahlmann, Ester Forsberg, Helfrid Österling, Naëmi Bäckström, Florida Holm, Anna Jeppsson, Anna Larsson, G Lindquist. Översta raden fr. v.: N. S. Jeppssson, Greta Helgesson, H. Forsberg, Dina Melander, Elma Wallmann-Jeppsson, Inga Svensson, H. Lindal, B. Hansson. Bild: Trelleborgs Museum.

Ellen Rönnquist + klassen födda 1935. Bild: Atelier Johnson.

Andra terminen flyttades skolsalen och mitt rum ned i ladugården, där vi fick vara mer i fred och ostörda. Där bodde jag innanför en halvdörr med fölstallet på ena sidan och råttorna springande på väggarna. Jag hade gemensam eldstad (föreståndarens avlagda köksspis) med skolsalen, och genom ett hål i väggen släpptes värmen in till mig. Genom hålet stack en pojke, som skulle elda och städa klockan sex på morgonen, in huvudet och konverserade med mig i den becksvarta och iskalla vintermorgonen. Det var förresten mycket bra med spisen, när den ej rök, för i den bakade vi bullar i största hemlighet. Det var ju kristid och eländigt på alla vis, och det gick ju dubbelt så bra att läsa, när något matnyttigt osade i ugnen!

För att pojkarna, som ständigt voro jagade med sysslor i kök och ladu- gård, skulle komma ut någon gång, förlade vi ofta lektionerna utomhus. Jag visste ej, hur modern jag egentligen var i min undervisning, utan jag kände mig alltid som en bov, då vi under skoltid kilade runt öarna på Luhrsjön på skridskor eller en vårdag slog oss ned i en backe, där det växte de mest underbara vilda påskliljor.”

I tidningen Skola och Hem nr 1/1957 tog hon upp ett livligt debatterat spörsmål en då som nu lika aktuell fråga: Skolresa eller ej? Det ansågs från olika håll att det ofta blev för mycket av nöje, inte så mycket av kunskapsinhämtande. I hemmen diskuterades också skolresan. Skall Kalle eller Lisa följa med? ”Varför ska det göras så dyra resor nu för tiden? När vi gick i skolan….” Föräldrar hävdade ibland att deras barn ”tigger vid främmande dörrar” för att få ihop pengar till resan. Dess- utom visade det sig att skolbarnen redan privat besökt platserna för de traditionella skolresemålen. Hennes slutsats blev: ”Bort med skolresan i dess nuvarande form! Men låt den gärna uppstå som lägerskola, när tiden härför är mogen.”

Ellen Rönnquists klass i skolköket 1938. Längst bak lärarinnan Erica Schröder. Bild: Trelleborgs Museum.

Hon hade också ”några funderingar över föräldramöten” i tidningen Skola och Hem nr 2/1959. Ellen Rönnquist ifrågasatte om föräldramötena verkligen tog upp de frågor som var de viktigaste för föräldrar och lärare och inte minst eleverna. Hon pläderade för att dessa möten skulle bidra till en bra växelverkan mellan skola och hem och som skulle resultera i att framför allt lära känna barnen. ”De har nämligen tre mycket olika sidor och talar tre olika språk. En sida i skolan, en annan hemma och en tredje bland kamraterna. Vi känner inte barnet, förrän vi sett alla.” Ellen Rönnquist visade genom dessa artiklar på sitt pedagogiska tänkande. Att alltid söka finna metoder för att levandegöra kunskapen genom att låta eleverna agera och därigenom tillämpa sina kunskaper. Eleven och elevens utveckling var alltid i fokus.

I Trelleborgs museums arkiv finns ytterligare ett annat exempel som visar att Ellen Rönnquist satte eleverna i centrum. I ”Vår dagbok”, en vanlig skrivbok , har hon låtit flickor från klass 7 i Centralskolan 1948– 1949 skriva om vad de varit med om under skoldagen. Berättelserna är skrivna mellan november –48 och mars –49. Här återges ett par liv- fulla berättelser:

Ellen Rönnquist + klassen 1943. Bild: Trelleborgs Museum.

”Fredagen den 11 mars 1949

Vi gratulerar, vi gratulerar lilla Sonja idag. O sant, det var min födelse- dag idag och så skulle vi till Frostavallen med skolan. Rätt som det var, ropade Inger Göransson, får hadenäran Sonja på tåget, och så blev det sång och hurrande för mig. När vi kom till Malmö fick vi byta tåg. Tåget stannade på Frostavallens station, så vi steg av där och sen trodde jag att Frostavallens turisthotell låg vid sidan om, men ack så var det inte. Det blev att gå 3½ km, när vi kom fram var vi mycket trötta och svettiga. Vi åt några smörgåsar och drack cacao, sen bar det ut i skogen. Ulla och jag körde först och tittade på skidbacken. Sedan följde Ulla och jag ett rött snitsel spår. Usch var kom den snöbollen ifrån, o där var några pojkar som stod och kramade snöbollar för fulla muggar, nu var det bäst att skynda på så att man skulle slippa ett snöbollsöverfall. När vi kört i en och en halv timme, var vi på andra sidan sjön så nu var det bäst att vända om ifall vi skulle hinna till middagen på turisthotellet. Vi tog en genväg över Vaxsjön ty den var frusen och där låg mycket snö, vi hann i tid till middagen. Efter middagen åkte vi kälke på skidbacken det var mycket roligt, det var precis som att flygga genom luften så fort gick det. Men nu var det tid att resa hem efter en mycket lyckad födelsedag.”

Skribent var Sonja Grönqvist

”Tisdagen den 25.1.49

Första timmen skulle vi haft räkning. Men eftersom vi hade handboll mot fjärde klass pojkar, gick vi till tennishallen istället. Lite över åtta började den spännande matchen. Först spelade A-lagen där vårt A-lag vann. Sedan spelade B-lagen då det blev oavgjort. Så var det A-lagens tur igen, men denna gången blev det oavgjort. Egentligen var det vi som vann för pojkarnas ena mål var inte riktigt för de tog bollen inne i mål. När vi kom till skolan hade vi engelska då hände ingenting särskilt, inte nästa timme hellre då vi hade geografi eller nästa timme då vi hade skrivning. Så var den förmiddagen gången och vi gick alla hungriga hem. Nu får vi ju piller i skolan och av dem får man så god apptit. Efter middagsrasten kom vi alla mätta och belåtna till skolan. Först hade vi historia då vi hörde upp läxan om Karl den store. Följande timme var det den roliga teckningen då vi fick rita teckningar om hur man kastar papper på skolgården. Så gick vi hem för att lära våra fem läxor, eller att gå ut och gå.”

Skribent var Ingrid Roth

Ellen Rönnquist, var också intresserad av skolgymnastiken och hon samarbetade en del med Oscar Österling, folkskollärare på Central- skolan. Hennes ofta målande sätt att uttrycka sig skymtar i en artikel som hon själv skrivit och som har titeln ”Krumsprång”: ”Jag glömmer aldrig gymnastiklägret i Bosjökloster 1922, där vi båda var med. Det regnade som spö hela veckan. Vi skulle tvätta oss i Ringsjön, men det behövdes inte för tälten var fulla av vatten och tandborsten m.m. flöt omkring oss. På den stora uppvisningsdagen defilerade vi med våra trupper förbi kronprinsen, vår nuvarande kung. Han stod orubblig i regnet i timmar, medan vi plaskade förbi och utförde våra program som blev förvandlade till vattenpantomimer.”

Många andra ”järn i elden”

Ellen Rönnquist var mycket berest. Hon hade varit i de flesta länder i Europa på båda sidor av järnridån. Hon hade också rest i Indien och besökt Grönland. Från dessa resor hade hon mycket att förtälja. Hon berättade ”med sådan bravur om sina resor att det inte finns en Röda Korskrets eller Husmodersförening i södra Skåne som inte haft henne som höjd- punkt på ett underhållningsprogram” skrev Sven Stahre i TA 1968.

Ett annat exempel: Hon höll högtidstalet 1976 på Svenska Flaggans dag, som Ellen Rönnquist valde att kalla Vår Nationaldag. Hon relaterade både till kvinnoåret 1975 och till den äldre generationen vars erfarenheter bättre borde tas till vara. Hon fortsatte: ” Nej, ett fruntimmer skall tala, nej det passar inte! Och dessutom en så’n gammal en. Nej, det är ju galet.” Med hänsyftning till pratet på sta’n. Hon ansåg att unga och äldre borde kunna umgås och mötas och inte leva i skilda världar. Tidens kravlöshet tyckte hon inte om. Hon ifrågasatte, som hon uttryckte det, ”min generation”, som förstört allt ”genom att ta bort all stimulans, tävling, spänning, betyg! ”– ”Tänk om våra idrottsmän inte fick tävla – inte belönas – inte betygsättas. Hade vi haft en Stenmark eller Borg då? Om vi hindrar våra begåvningar att komma fram då berövar vi vårt land den elit som vi så väl behöver.”

Ellen Rönnquist var med då Trelleborgs Ungdomsråd kunde realisera sin länge närda dröm om hemgårdsverksamhet i Trelleborg. Genom ett ”resolut och frikostigt ingripande” av fru Johanna Andersson, änka efter Trelleborgs Tidningens grundare, framlidne boktryckaren och bankdirektören Nils Andersson, kunde hemgårdsverksamheten starta hösten 1943. För de 3 000 kronor som gåvan innebar, kunde Ungdomsrådet betala två års hyra för en större lägenhet vid Stortorget. Här erbjöds ungdomarna allt från mandolinkurser, skolkök (även pojkar), kurser i språk till modellbygge. Efter hand startades också kindergarten på förmiddagarna och eftermiddagshem där barnen kunde få hjälp med läxor. När ”hemgården” officiellt invigdes överlämnade Johanna Andersson ytterligare 50.000 kronor att användas som en grundplåt för inköp eller uppförande av en Hemgård. Efter ytterligare donation av 200.000 kronor till ”Johanna Anderssons stiftelse för främjande av hemgårdsverksamheten i Trelleborgs stad” kunde stiftelsen i augusti 1953 förvärva den s.k. Holmquistska villan. Verksamheten kunde där bedrivas i ändamålsenliga och trivsamma lokaler. Den nya Hemgården invigdes 1954. I stiftelsens styrelse valde donatorn själv in Ellen Rönnquist och hon var med redan vid stiftelsens konstituerande sammanträde 9 oktober 1951. Genom Ellen Rönnquists initiativ uppläts också Hemgårdens ursprungliga lokaler som Trelleborgs första vandrarhem från 1946.

Väl dokumenterat är hennes deltagande i Trelleborgs Gymnastik- förenings (TGF) kvinnliga motionsavdelning. I Trelleborgs Allehanda skriver signaturen Bösa 4/12 1957 bl a: ”Damsidans rekordhållare ligger inte i lä, tvärtom kanske, folkskollärarinnan Ellen Rönnquist är med sina 62 år nestor i föreningen och har gymnastiserat i 44 år.” TGF var vid den tiden 43 år gammal. Vidare kan konstateras att Ellen Rönnquist var revisor i föreningen i 20 år. Hon tilldelades ett flertal förtjänsttecken bl a Skånes Gymnastikförbunds förtjänsttecken i silver för 25-årigt deltagande som motionär. Hon fick Skånes Gymnastik- förbunds Hedersplakett i Guld 1959 m fl utmärkelser. Ellen Rönnquist deltog uppenbarligen med liv och lust i många aktiviteter och nätverk i Trelleborg. Hennes gymnastikintresse följde henne genom livet. Från Tekla Åbergs läroverk som ung gymnasist till ålderns höst. Upp mot 70-årsåldern fanns hon med i TGF:s medlemsförteckning.

Ellen Rönnquist  en  kvinna  med  stor  personlig  utstrålning Ellen Rönnquist var en mycket social person, med mycken humor och oftast med ett leende på läpparna! Hon var som sagt inte heller sen att säga sitt hjärtas mening. Flera trelleborgare som jag talat med kommer ihåg henne just sådan och att hon under en tid bodde på Strandgatan 44 i det s.k. Glashuset. Det var Stig Areschoug som lät uppföra ”denna märkliga byggnad” med ”mångsidig användning av glas” enligt Trelleborgs Tidningen. Huset stod färdigt i juni 1940. Det hade ritats av arkitekten Eiler Graebe från Malmö och uppförts av byggmästarfirman E&F Larsson också från Malmö.

Att bo vid Strandgatan var uppenbarligen något som Ellen Rönnquist uppskattade. Vattnet och det gröna stråket intill var inspirationskällor. ”Det är också roligt att kunna minnas Trelleborg som en liten stad vid havet. Strandpromenaden, där man kunde sitta med en vän sköna vår- kvällar.” Något hon också mindes: ”Jag har sörjt varje träd som fällts. Inte minst päronträdet på centralskolans gård. Det blev en strid kring den fällningen. G.P. Quist kämpade tappert – men det blev en flaggstång.” Ett liv fullt av engagemang inför samhället och samhällsproblemen.

En kvinna i skolan, en kvinna i politiken, en kvinna i världen ”med ett utomordentligt klart intellekt som hon förenar med ett ljust och generöst hjärtelag och sina elever vinner hon på ett sätt som inte bara skapar ett gott för- hållande mellan lärare och elev utan samtidigt resulterar i bästa tänkbara undervisningsresultat”.

”Berätta kan hon och sant är det mesta hon säger. Hon behöver inte dikta fast hon nog skulle kunna det. Hon hör till de människor som det svänger om, och för en elitgymnast som hon, tycks åldern inte betyda något.” skrev Trelleborgs Allehanda också in- för Ellen Rönnquists 75 årsdag. Ellen Rönnquist var sannerligen en kvinna som med sin karisma, sitt mänskliga och kulturella intresse och stora engagemang under många år gav trelleborgarna så mycket.

Ellen Rönnquist och skolinspektör Torsten Seldén tillsammans med några barn vid Akkaskolans invigning 1962.

Ellen Rönnquist vid avtackning 12/6 1959 (tillsammans med en annan lärarinna Sigrid Holmstrand plus onamnad man som förmodligen var avtackaren). Förmodligen då hon slutade som lärare. Bild: Trelleborgs Museum.

 

 Inga Bergren

Källor:

• Kristoffersson, Sture: Trelleborg, Från första världskriget till tio år efter kommunsammanläggningen 1977
• Lindal, Harald: Trelleborgs Stads Minnesskrift 1942 Lindal, Harald: Trelleborgs Folkskolors historia 1938
• Föreningen Gamla Trelleborgs Årsbok 1966:3, 1975:3, 1990:31,
• Det hände i Trelleborg och på Söderslätt 1967–82, Trelleborgs Allehanda Trelleborg och Slätten 1897–1954, Trelleborgs Tidningen Tidningsartiklar, notiser och klipp ur
• Trelleborgs Allehanda Trelleborgs Tidningen
• Sydsvenska Dagbladet Snällposten
• Trelleborgs kommunarkiv
• Stadsfullmäktiges i Trelleborg Protokoll 1947-58 Socialförvaltningen, pressklipp
• Trelleborgs museum arkiv
• Texter och foton av Ellen Rönnquist
• Johanna Anderssons Stiftelse, styrelseprotokoll
• Arbetarrörelsens arkiv i Trelleborg
• Tidningen Skola och Hem
• Trelleborgs Gymnastikförening, medlemsförteckning och tidningsklipp
• Muntliga källor

 

Texten som pdf.