Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Sofia Arkelsten, fd riksdagsledamot och partisekreterare (m), Senior Director Hallvarsson & Halvarsson, som här berättar om sina kvinnliga förebilder.
Om det krävs en by att fostra ett barn krävs det minst en knippe förebilder för att bygga kvinnor som vill, kan och orkar bära politiska förtroendeuppdrag. Det är oglammigt, otacksamt och du behöver vara obekväm. Alltså ska du sträva efter exakt motsatsen till hur många kvinnor uppfostras. Det skaver ibland.
Om ingen är arg på dig har du inte gjort något viktigt och just detta måste du lära dig bära som en krona. Det är ett helt annat sätt att mäta framgång. Samtidigt håller män ihop av gammal vana. De kommer bland annat berätta för dig att du är en kvinna – som om det vore en nyhet. Och du behöver vara bättre än dem.
I starten av mitt politiska engagemang hade enbart MUF Stockholm en ordförande som var kvinna. Ingen annanstans i landet var det så. De andra distriktens ordföranden hälsade på ibland. Vi såg dem som pojkar som inte kunde mäta sig med vår ordförande. Det var lätt att vara stolt över Anna Kinberg Batra. På det officiella fotot höll hon mjukt en gerbera och log men sägningarna om frihet och varje människas möjligheter var skarpa. Där och då tänkte jag; kan hon så kan jag.
Engagemanget höll, precis som entusiasmen. Några år senare valdes jag till ordförande för MUF Stockholms stad och län. Utan förebild hade det aldrig hänt. Utan kvinnor i valberedningen hade det inte heller hänt. Tanken måste väckas. Alla ordföranden mellan Anna och mig var kvinnor och distriktet var framgångsrikt.
Kristina Axén Olin, först i rollen som socialborgarråd och sen som oppositionsborgarråd, var också en förebild i mitt politiska engagemang. En riktig människa som både kunde själva hantverket, vara personlig och engagerad och dessutom leda en moderat fullmäktigegrupp i Stockholms stad. Det är som att valla katter. Det var fint att som hyfsat ung få förtroende att ta ansvar. Vi tog strid mot den menlösa konsumentnämnden vars främsta skäl till att instiftas var att skapa ännu en ordförandepost för att smygarvodera en miljöpartist. Där var jag gruppledare för moderaterna. På den årliga interna avstämningen frågade jag rent ut vad som förväntades av mig, det fanns liksom ingen vettig politik att driva där. Svaret från oppositionsborgarrådet var att hon förväntade sig att jag lägger ned nämnden, men det är svårt så länge vi inte har makten. – Gör vad du kan, sa Kicki.
Den första som sa till mig att jag skulle bli en utmärkt riksdagsledamot var Inger Koch. Det gjorde mig förvånad, stolt och glad. Inger hade själv en stadig och givande politisk karriär. Hon lämnade oss i december 2021. I minnesorden skrev jag bland annat att Inger, som blev 86 år, var en inspiration som politiker och person.
”Hon drev vänligt och mycket bestämt viktiga frågor. Inger fick det politiska hantverket att se enkelt ut. (…) Många vittnar om hur de i sina MUF-uppdrag kommit i kontakt med Inger och redan då blev sedda och uppskattade. Vi är flera som utvecklat vårt politiska värv tack vare hennes varma och stadiga stöd. Alltid en puff av uppmuntran i rätt tid.
Tacksamheten är stor för fint samarbete och ömsesidig uppskattning. Inger var beviset på att förtroende och framgång byggs genom att vara som du är. Det hjälper också med en ständigt pigg och nyfiken själ.”
När jag var partisekreterare 2010 till 2012, hade jag möjlighet att bjuda in egna gäster till Sverigemötet, det stora eventet för förtroendevalda i kommuner och regioner. Inger Koch var den ena. Inger René var den andra.
Inger René och jag tjänstgjorde en mandatperiod i riksdagen tillsammans. Hennes karriär var också lång och meningsfull. Det är lätt att förstå varför Inger blev omvald hela tiden. Under tiden vi samtidigt var i riksdagen fungerade Inger som en naturlig ledare i en tid när många var nya i sina roller. Tydligheten var en trygghet. Plus gott humör, elegans i riksdagens arbetssätt med alla oskrivna regler och en politisk kompass. Förtroenderådet och alla interna processer var i goda händer. Inger bär fortfarande uppdrag lokalt och fortsätter vara förebild.
Det är en förmån att få utöva sitt uppdrag, eller göra sitt jobb, bland människor som gärna bidrar med kunskaper och insikter och kan helt andra saker än en själv. Gunilla Sjöberg, tidigare opinionschef för partiet, och biträdande partisekreterare, är en sån person.
Det finns naturligtvis fler förebilder som inspirerar, här lyfts ett axplock. Elise Friis-Molin och Lena Thörnell har varit två förebilder och uppskattade chefer i min civila, parallella, karriär. Mamma Anne, farmor Majken och mormor Vera har på olika sätt och med olika förutsättningar bidragit till min grundläggande livsinställning med en positiv människosyn och att allt annat bara är att göra.
Politikens infrastruktur gör att du arbetar med människor som du kanske inte känner innan, möjligen inte hade valt att jobba med, med bakgrund och erfarenheter som skiljer sig åt. De allra flesta är värderingsdrivna, engagerade och minst lika övertygade som du, fast ibland om något helt annat. Gemensamt är att vi försöker förändra världen. Tillsammans gör vi varandra bättre.
Det kanske handlar om en nyfiken öppenhet för att se människan bakom uppdraget och kunna uppskatta olika sidor eller egenskaper och komplettera laget eftersom ingen är perfekt. Idoler faller. Förebilder växer.
