Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Magdalena Andersson, fd riksdagsledamot, landshövding och ordförande för Moderatkvinnorna, nu ordförande för Sällskapet Moderata kvinnors historia, som skriver om sina kvinnliga förebilder.
De hette Clara och Mona, de kvinnor som format mig och varit mina förebilder i livet. Min mormor Clara var en stark och okuvlig kvinna, precis som min mamma Mona. Båda två var ovanligt starka och modiga kvinnor, klara och bra förebilder. Senare, när jag blivit politiskt engagerad, fanns förstås andra kvinnor som betydde mycket för att jag skulle fortsätta på den inslagna vägen, men själva grunden till att jag är som jag är finns under mina tidigare år. Så här är några rader om dem.
Morfar och mormor bodde i en by i Värmland. Han var plåtslagarmästare och hade sin verkstad strax intill själva boningshuset. Mormor Clara växte upp i norra Värmland som en av tretton syskon. Hon fick tidigt börja arbeta, det första som tolvåring i hushållet hos en veterinär i Norge. Sedan arbetade hon med diverse, i kök och i affär, innan hon mötte morfar och bildade familj med honom.
Mormor var aldrig stilla. Hon skötte (förstås) precis allt i hushållet, vävde handdukar och trasmattor, tog hand om inneboende lärlingar och en tid sålde hon Spirella-korsetter för att få egna inkomster. Hon var en av de första kvinnorna i byn som tog körkort. Hon var dessutom en av de mest vidsynta personer jag stötte på under min uppväxt. Skuldbelade aldrig någon, såg ofta andra sidan på ett bekymmer. Klagade aldrig, arbetade alltid. Löste problem. Och röstade på Centern eller Högern.
Hon hade några särskilda vanor. Fram tills hon var någonstans kring åttio rökte hon en cigarett (aldrig mer) varje kväll och lade patiens vid köksbordet. Hon hade också en stark Gudstro, läste psalmboken och när man kom på besök fick man en vers uppläst för sig. Hon drack inte alkohol, men när mamma gjort egen sherry på nypon tog hon gärna emot några flaskor och tog något litet glas ibland. ”En ren naturprodukt” sa hon. ”Inget farligt, bara nypon, vatten och socker”.
En händelse gav en bra bild av mormors syn på kvinnors roll i samhället. Jag, som var ensamstående förälder var på besök. För ovanlighetens skull frågade hon mig om jag träffade någon man. När jag svarade nekande tittade hon mig i ögonen, log varmt och sa ”Det är väl det som är så bra nu för tiden, man måste inte gifta sig, man kan leva bra ändå”.
Min mamma Mona, föddes 1931. Uppväxt på en tid när de flesta kvinnor var hemmafruar. Dessutom bodde hon ju på ett mindre ställe med knappt 400 invånare, ett par mil från det större samhället. Man kan föreställa sig hur livet var, inte bara på grund av kriget utan också brist på händelser. Fast det fanns många dansbanor runt omkring och det fanns IOGT och föreläsningsföreningen. Hon bestämde sig tidigt för att söka sig ut och forma sin egen väg.
Mamma hade en oerhörd längtan att se världen utanför. Så hon gjorde det nästan ofattbara, övertalade sina föräldrar att säga OK och gav sig sen som 18-åring ensam iväg till England, ett land som precis höll på att resa sig efter krigets alla skador och problem. Men dit åkte hon, jobbade i och i närheten av London under något år. En tid arbetade hon på ett sjukhus och bodde där tillsammans med en engelsk flicka, Winnie. De två etablerade en djup vänskap som sedan höll i sig i över 60 år. Som en parentes kan nämnas att Winnie vid den tiden sällskapade med Joseph, en polack som stridit tillsammans med britterna under kriget och som stannat kvar i England efteråt. De gifte sig senare och jag har sett de många förtjänsttecken han fått för sina insatser.
När Mona kom hem till Sverige igen träffade hon Sven, de gifte sig och fick två barn, min syster och mig. Pappa hade läst till ingenjör och han och mamma gjorde som unga människor gjorde på den tiden – flyttade till jobben. Så småningom hamnade de i Jönköping.
Där utbildade mamma sig till sjuksköterska. Men det var inte nog för henne, hon fortsatte att vidareutbilda sig i hela sitt yrkesliv och hade till slut flera olika sjuksköterskespecialiteter; psykiatri-, distrikt- och administration. Hon ville alltid lite mer. Kunna mer, lära sig mer. Inte nöja sig utan fortsätta att bilda sig. Hon var alltid nyfiken, ville uppleva, resa och se världen, hade också förmåga att skapa kontakter var hon än befann sig.
Ju mer jag tänker tillbaka kan jag se att mamma hela mitt liv lyft mig och stått bakom mig och mina val i livet. Aldrig någonsin sagt att ”det går inte” eller ”det klarar du inte”, utan precis tvärtom. Hejat på, stöttat och uppmuntrat. Om det någon gång inte gått så bra – vilket hände förstås – så manade hon istället på att inte ge upp utan försöka på något annat sätt.
Hon var tidigt medveten om skillnader mellan könen, såg orättvisor och glastak som behövde spräckas och tog också strid både för sig själv och för andra när det krävdes. Hon visade tydligt i handling att hon minsann inte var sämre funtad än någon annan, så därför borde inte heller någon annan kvinna vara det.
Hon applåderade och hejade på allt som var lite äventyrligt och jag är etthundra procent säker på att hon fortsätter på det sättet uppifrån det moln hon och pappa nu sitter på.
