Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Marie Morell, regionstyrelsens ordförande, Region Östergötland, som berättar om sin kvinnliga förebild.
Redan när jag för första gången fick möjlighet att kandidera till ett fullmäktigeuppdrag inför valet 1988 kände jag att det var landstinget och sjukvårdsfrågor som kändes mest intressant. Jag lyckade inte komma in i fullmäktige den gången, men 1991 blev jag invald i landstingsfullmäktige i Östergötland. Att vara ung och tjej och satsa på landstingspolitiken var inte så vanligt. Många av mina MUF-kompisar satsade på kommunpolitiken i stället. Jag vet att många tänkte att jag skulle känna mig ensam och utanför i landstingsgruppen och fullmäktige, medelåldern var ju minst sagt något högre än mina 22 år.
Men jag har nog sällan känt mig så välkommen i en grupp. En stor grund till det var Anna Stråkander Ahlesten. 1991 hade de borgerliga partierna fått majoriteten i landstinget för första gången på väldigt många år. Anna Stråkander Ahlesten var ett av två moderata landstingsråd och hade uppdraget att vara ordförande i Sjukhusvårdsnämnden. Det var en helt ny organisation. Anna hade varit med och drivit fram en förändring under slutet av 1980-talet där man nu 1991 gick över till en beställar- och utförarorganisation. De gamla styrelserna som styrde över sjukhusen togs bort, där man i detalj beslutat om minsta sköterske- och vaktmästartjänst. I stället blev det nu fokus på medborgaren och behoven. Att sätta patienten före systemet.
Det var också patienten, behoven och medborgaren som var i fokus när Anna hjälpte mig att göra min debut i landstingsfullmäktige.
I början av 1990-talet, innan vårdvalen, var inte alltid det här med valfrihet på allas läppar. Anna hade blivit kontaktad av en mamma till en liten pojke som var rullstolsburen. Pojken hade inte fått välja färg sin rullstol. Han ville så gärna ha sin rullstol i sin favoritfärg, men den färgen fanns inte i hjälpmedelsförvaltningens utbud. Anna fastnade för berättelsen och såg en möjlighet att låta mig få driva frågan. Men när man precis fått tagit över makten, efter många år i opposition, är det ju inte helt lätt att låta en helt ny ledamot driva någon fråga. Anna såg till att övertyga de övriga landstingsråden att jag, mot alla ”regler”, skulle få lämna in en interpellation ställd till det centerpartistiska landstingsrådet som ansvarade för hjälpmedelsfrågorna. Med stor hjälp av Anna skrev jag en interpellation om varför landstinget var så stelbent att en liten pojke inte kunde få en rullstol i sin favoritfärg. Anna hade självklart pratat med familjen som gått med på att bli intervjuad av media, vilket medfört att frågan lyftes av både radio och tidningar vid flera tillfällen.
Jag tror att pojken till slut fick sin rullstol i rätt färg. Det jag säkert vet är att jag fick ett stort mediagenomslag för frågan. Och många frågade om rullstolen och pojken flera år efteråt, man kom ihåg frågan då den berörde många.
Det kan väl tyckas vara en liten och obetydlig fråga att driva. Men för mig, som ny och ung, var den perfekt. Den hade alla de delar som gjorde att man kunde ta till sig den. Och det kan väl tyckas som en liten och obetydlig sak att göra för Anna. Men jag är fortfarande väldigt tacksam över den omtanke som Anna la vid att jag skulle få en bra start på mitt politiska engagemang i landstinget.
Anna och jag jobbade senare tillsammans under flera år i Sjukhusvårdsnämnden och därefter i hälso- och sjukvårdsnämnden. Anna lärde mig att alltid ha patienten och behoven i fokus, att följa upp och fråga hur ett beslut genomförts. Men också att verkligen skapa sig en gedigen kunskap om frågorna.
Efter valet 1998 beslutade sig Anna för att sluta som landstingsråd. Anna drev då tydligt att jag skulle ta över som råd, och så blev det. Hon fortsatte som fritidspolitiker under en period, vilket gav mig ett fortsatt stöd i mitt arbete.
Anna finns inte med oss längre, men mycket av det hon var med och drev igenom finns fortfarande kvar.
Det här att kunna stötta och fånga upp både nya, och kanske även gamla förtroendevalda, är något som vi alla behöver bli bättre på. Många andra har också vittnat om att Anna stöttat dem i deras tidiga och unga år. Det var något som hon kände var roligt och viktigt att göra.
Jag har haft förmånen att ha haft flera olika personer som stöttat mig i mitt uppdrag, ofta har det skett lite mer ”bakom kulisserna”. Jag hade under många år exempelvis en tidigare fullmäktigeledamot som ringde mig en gång i veckan, bara för att höra hur jag hade det och för att supporta och prata.
Vi behöver alla fundera på vilka personer det finns runt om oss som vi kan hjälpa och stödja i sitt politiska uppdrag. Att som Anna se om det finns frågor som kan passa någon annan ledamot, att se det stora i de små frågorna och inte göra det för komplicerat. Många är lite rädda för just sjukvårdspolitik eftersom man tycker att det är för svårt. Men det går att hitta det stora i det lilla och också hitta den ideologiska vinkeln i en fråga.
Jag tror nog att jag hade trivts med landstinget, sedermera regionen, och sjukvårdspolitiken även om jag inte fått det stöd som Anna och flera andra har givit mig, men jag är inte helt säker. Så vem vet, utan Annas engagemang kanske jag inte ägnat över trettio år åt sjukvårdspolitiken.
