Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång berättar Maria Malmer Stenergard, migrationsminister (m) om sin kvinnliga förebild – farmor Alice;
”De hade så roliga fester”, brukade farmor Alice säga om tiden med unghögern i Kalmar när hon visade mig de gamla partinålarna. Jag, som då var aktiv i Lunds MUF, betvivlande av förklarliga själv inte detta det minsta.
Farmor var däremot inte fullt så imponerad av det sociala livet i Moderata Seniorer i Lund, där hon tyckte att det var lite väl träigt. Men hon var en trogen medlem, och hennes stora hjärta var fast förankrat på höger sida.
Min farmor Alice Malmer föddes i Höboda i Kråksmåla socken i Småland den 6 mars 1919, som nummer sju av elva syskon. Hennes minnesanteckningar är kortfattade för att täcka ett 96-årigt liv. När jag läser dem lyser det igenom en stark vilja som alltför ofta i unga år trycktes undan till förmån för andras önskemål och förväntningar, men som – kanske just därför – aldrig slutade göra sig gällande.
Farmor gick i realskolan och ville bli sjuksköterska ”men nej sa mor Agda. Jag kunde bli skrivbiträde”. Hon fick jobb på ett företag i Oskarshamn, men kort efter att hon börjat där lovade mor Agda – utan hennes vetskap – bort henne till ett annat jobb. Efter några år tog hon anställning hos Häradshövdingen i Högsby, där hon träffade min farfar som var tingsnotarie. Nyförlovade cyklade de hem till farmors föräldrar på Kråksmåla gård för att presentera min farfar. Först långt efteråt berättade farfar att hans blivande svärmor vid det tillfället hade erbjudit honom en annan syster. Svärmor tyckte nämligen att farmor skulle gifta sig med en präst. Jag är glad att farmor och farfar följde sin egen vilja den gången.
Farmor och jag stod varandra nära. Under en period av min studietid i Lund bodde jag på hennes bäddsoffa. Vi brukade åka till Alnarpsparken och titta på näsduksträden när de blommade. På fredagar drack vi lite portvin och fnissade. Och så tittade vi på folk, för det älskade farmor att göra. Hon hittade på små historier om dem som gick förbi. Hon älskade män, men hon älskade också frihet. Hon skulle nog aldrig själv kalla sig feminist, men det var hon. ”Sicken luns” sade hon om karlar som inte kunde bete sig. Och sen skrattade vi gott.
Farmor levde ett innehållsrikt liv, fyllt med upptåg. Hon brukade med värme prata om sin tid i Bilkåristerna, då hon fick sova i tält, köra lastbil och skjuta pistol med sina vänner. Hon bodde då i Växjö och ansvarade för ett stort hem med tre små pojkar. Jag är övertygad om att Bilkåren var hennes andningshål från en vardag fylld med de måsten som då uteslutande föll på kvinnans lott.
1962 flyttade farmor med familj till Åkarp utanför Lund. Med barnen i skolan och mannen på jobbet gick hon ”ensam hemma i ett stort gammalt hus och hade inte en människa att prata med”. Den enda sociala kontakten hon hade var med banken, där hon brukade stanna till och småprata. Hon hade i alla tider skött familjens ekonomi. Dessutom hade hon varit kommissionär hos Häradshövdingen och där hanterat stora summor pengar, i form av stämpelavgifter för lagfarter och inteckningar.
Efter en tid i Åkarp blev farmor till sin stora förtjusning erbjuden jobb på banken, där hon kom att stortrivas. Men hon saknade inte synpunkter: ”De manliga tjänstemännen tycker att det är under deras värdighet att sitta i kassan. Sitter de där någon gång påpekar de att det bara är tillfälligt och för att veta hur kassan fungerar. De riktigt längtar efter vit skjorta och slips, och att få tala lån med husköpare eller företagare. Som väl är börjar kvinnorna avancera men ännu finns det inte så många kvinnliga bankdirektörer”.
Farmor var så självständig som hennes tid tillät, och hon bekymrade sig över konsekvenserna för kvinnor som inte var det:
”Det är flera nyblivna änkor, som har stått vid bankdisken och gråtit för att de inte vetat hur de skulle fylla i ett allegat. En kvinna visade fram två bankfacksnycklar och hade inte en aning om till vilken bank eller vilket fack nycklarna gick”.
Samma bekymmer präglar mina tankar när jag i dag jobbar politiskt med såväl migration som pensioner. I delar av Sverige har jämställdhetskampen rullats tillbaka. I utanförskapet frodas patriarkatet och små flickor och pojkar tillåts inte staka ut sin egen väg. Kvinnor får inte klä sig som de vill, inte älska vem de vill och inte röra sig som de vill.
Även om den ekonomiska jämställdheten i min generation i stort har gått framåt, vilar många kvinnors ekonomi fortfarande i männens händer. Det finns kvinnor som stannar kvar i äktenskap för att de inte har råd att skilja sig. Det är långt ifrån det fria samhälle som jag vill leva i.
Jag vägleds av den starka övertygelsen att kvinnors ekonomi och pensioner aldrig kommer att bli jämställda om inte arbetsmarknaden blir det. Nuvarande prognoser pekar på att arbetslivet blir jämställt först år 2062. Det är därför jag är så tveksam till åtgärder som syftar till att sminka över befintliga problem. Att exempelvis införa regelverk för att dela upp mannens pension riskerar att bli en förevändning för att cementera det ojämna uttaget av föräldradagar, vilket tenderar leda till en skev fördelning av ansvar för vab och arbete i hemmet – vilket i sin tur också påverkar karriärmöjligheterna. Jag tror att farmor hade förväntat sig att vi skulle ha kommit längre.
Farmor var min stora förebild och en sann vän. Det är inte något enskilt hon har sagt eller något särskilt hon har gjort som har präglat mig. Det är hela hennes person. Likt näsduksträdet som hon älskade, så var hon helt unik. Jag kan fortfarande inte – flera år efter att hon gått bort – skriva detta utan att tårarna rinner. För det är jag tacksam. Det är de som berör en som gör livet värt att leva. Kanske är det något man också ska påminna sig om i det dagliga politiska arbetet.
Maria Malmer Stenergard, migrationsminister (m)
Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet