Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser
och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång berättar Lena Adelsohn Liljeroth, fd riksdagsledamot samt kultur- och idrottsminister (m), om sina kvinnliga förebilder, bl a Margareta Schwartz;
En whisky på rummet!
Moderaterna har varit en del av mitt liv i mer än 50 år. En viktig del. Här lärde jag mig föreningsteknik och att debattera. Här fann jag vänner för livet och min man. Här fann jag en väg till påverkan. Vi ville förändra världen!
Kvinnliga förebilder har jag haft flera, tyvärr inte mamma. Snarare styvmor. Hon tog för sig av livet, men ingen av dem skulle kommit på tanken att engagera sig politiskt. Båda dessa kvinnor, som fortfarande är i livet, var uppfostrade med att politik, pengar och religion inte var sådant man diskuterade vid ett middagsbord. ”Nu ska vi ha trevligt, inte prata… ja, ni vet!”
Jag pratade gärna politik vid matbordet, det gjorde vi ju i skolan och på fritiden, hela detta politiska 70-tal när jag gick in som medlem i Moderat Skolungdom. Mina föräldrar tyckte jag var ”bråkig” och alltid skulle testa ”olika idéer”. En tonåring är per definition ofta besvärlig, så synpunkten var säkert på sin plats.
Förebilderna fanns i den politiska värmen. De är i själva verket många. Jag har alltid haft lätt(-are) för att samarbeta med andra kvinnor, men ett namn kom upp direkt när jag fick frågan om att skriva denna text.
Margareta Schwartz, född 1930 och kommunpolitiker i Stockholms stad.
”Hej Lena, vill du följa med oss andra in på mitt rum och ta en whisky före middagen?”
Inbjudan följdes av ett stort och glatt leende. Detta måste ha varit i mitten av 1970-talet på en konferens, som förmodligen handlade om lokala stockholmsfrågor. Jag var yngst av alla och kände mig lite bortkommen. Margareta Schwartz var ledamot av kommunfullmäktige, en klar ledargestalt och redan därmed en förbild för mig som var 25 år yngre. Jag fick vara med som en i ”gänget”!
Så nu, åtskilliga år senare, åker jag hem till Margareta för att prata om politiskt ledarskap och förbilder. Hon minns naturligtvis inte denna händelse, som kom att betyda så mycket för mig. Men hur ser hon själv på sin roll som mentor och förebild?
”Jag är sladdbarn, yngst i en skara av nio syskon”, berättar hon. ”Vi bodde i Falkenberg och även om familjen inte var politisk, så kom vi syskon att bli engagerade. Hälften blev socialdemokrater och hälften moderater.”
Margareta blev tidigt medlem i Ungsvenskarna, dåtidens Moderata Ungdomsförbundet, och hon beskriver framför allt de åren som ”roliga”. Man spelade teater, dansade, hade kul. ”Politiken kom nog i andra hand”, skrattar hon.
Hon träffade tidigt maken Anders och de flyttade i början av 1950-talet som nygifta till Högdalen, en helt nybyggd förort där det mesta av service och allmänna kommunikationer saknades. Någon barnomsorg fanns naturligtvis inte heller.
Under en promenad med barnvagnen såg hon en annons undertecknad Högerpartiet: Intresserad av att bilda en kvinnoklubb? Margareta nappade direkt.
”Det fanns ju ingenting att göra där i Högdalen. Vi organiserade aktiviteter och utflykter, hade sagostunder, bakade bullar. Politik börjar i vardagen, i det lilla. Så småningom blev kravet på barnpassning huvudämnet. Vi fick allt fler medlemmar som samtidigt skrev in sig som medlemmar i Högerpartiet.”
Efter ordförandeskapet i kvinnoföreningen blev Margareta under många år ordförande i partiföreningen. Parallellt engagerade hon sig i kyrkan, i kyrkorådet och som kyrkvärd.
”Till slut blev det så mycket lokalt arbete att vi blev tvungna att flytta…”
Är det en slump att man blir föreningsräv, undrar jag, eller måste man ha en särskild personlighet?
”Jag är nog en ledargestalt”, svarar Margareta, ”är mycket för att ordna och organisera. Jag tycker om människor och att driva på för förändring.”
Än idag träffar hon regelbundet politiska kollegor från förr, även från den socialdemokratiska gruppen. Vänskap kan gå över partigränser.
Vid valet 1973, som gick bra för moderaterna i Stockholms stad, kom hon in i kommunfullmäktige och blev kvar i 21 år, de sista som ordförande i fullmäktige.
”Vi var många kvinnor som kom in det valet och många hette faktiskt Margareta”, skrattar hon. ”Säkert fyra stycken.”
Uppfattade du att kvinnoklubbarna motarbetades av männen?
”Ja, det tycker jag nog. De försökte dominera och somliga såg oss som ett hot. Men det svetsade oss samman och vi var faktiskt rätt tuffa, det var nödvändigt, annars hade vi inte fått igenom något. Det gällde såväl sakfrågor som ekonomiskt stöd till vår verksamhet.”
Vad var det som var bra med ett kvinnoförbund?
”På den tiden var det lättare att vara med i en ren kvinnogrupp. Vi ordnade kurser i föreningsteknik och talarteknik, gubbarna var inte alltid så lätta att tas med”, konstaterar hon återigen.
Hennes egen förebild var Britt Mogård, ordförande i Moderata Kvinnoförbundet i slutet av 1970-talet, skolminister i Torbjörn Fälldins regering och så småningom landshövding i Kronobergs län.
”Britt puffade på, uppmanade oss att ta för oss och våga mer. Även Ingegerd Troedsson, socialminister och riksdagens första kvinnliga talman, var en självklar förebild. De delade med sig av sina kunskaper och drev på oss andra.”
Vilka råd skulle du ge unga kvinnor idag?
”Var inte rädd och lyssna på den som kan. Stå på dig, annars kommer du ingenstans!”, svarar Margareta.
Med siktet ställt bakåt är hon idag mest stolt över att ha varit med och startat en kvinnoklubb i det politiskt röda och nybyggda området Högdalen och att hon fick fler kvinnor att engagera sig i politiken. Vi enas om att politik är ett gnet, inte alltid uppskattat, men nödvändigt och ofta faktiskt roligt. Men om media samtidigt odlar myten att politiker ”bara skor sig”, blir det politiska engagemanget ett pris som få vill betala.
Själv tänker jag på ordföranden i den lokala m-föreningen i den stadsdel där jag bodde som ung. Under 1980- och 90-talen stod han (ja, det var en man) på torget varje lördag, året om, med sitt bokbord och pratade politik. Det lönade sig också i valet. För engagemang börjar i det som är nära. Det handlar om parkerna, nya husprojekt, bussen och förskolan. Om människors vardag.
Så vad karaktäriserar en förebild? Kanske en chanstagare, en person som är nyfiken och som hellre säger ”ja” än ”nej” och som dessutom bjuder på whisky!
Fotnot:
Margareta Schwartz var skolborgarråd i Stockholm 1982-1988. Hon har även varit ordförande i Moderata Kvinnoförbundet i Stockholms stad samt ledamot i riksförbundets styrelse.
Lena Adelsohn Liljeroth
