Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Anna af Sillén, riksdagsledamot (m) Södermanlands län, som skriver om sin kvinnliga förebild Margareth Thatcher.
-Det skulle jag aldrig drömma om, varför skulle jag? Jag ser ingen mening alls med att ta ett skutt i luften. Jag tar stora språng framåt, inte små hopp i studios.
Margareth Thatcher är lika bestämd som om det hade gällt besked om statsbudgeten och programledare Stina Dabrowski tvingas inse att kvällens gäst inte kommer vara lika foglig som tidigare deltagare. Alla andra har ställt upp på idén att avsluta programmet med ett hopp och därmed visa ”en annan bild av sig själva”. Till och med Gorbatjov gjorde det, envisas Dabrowski, vilket chockar Thatcher:
– Ni förvånar mig, tror han att det är vad som förväntas av politiker i ett fritt samhälle?
Det finns mycket hos Storbritanniens första kvinnliga premiärminister som inspirerar, men en anledning till att hon är min förebild är just den självsäkerhet och integritet hon visade prov på i TV4:as program ”Stina möter” 1995.
Det är naturligtvis lätt att avfärda Thatcher som tråkig och oresonlig. Alla ska väl kunna bjuda lite på sig själva? Men faktum är att de här sista minutrarna i programmet säger mer om Thatcher som person än hela programmet i övrigt. Och det är inte att hon är tråkig, däremot är det tydligt att hon inte är det minsta orolig över att uppfattas som tråkig.
Thatchers förklaring till det uteblivna hoppandet var att människor respekterar henne för det hon gör, och att det är en respekt hon vill värna. Det är också den enda bilden av sig själv hon är intresserad av att visa upp, så hon säger nej. Med modernt språkbruk skulle man kunna säga att hon värnade sitt varumärke, och det är nog något många kan känna igen sig i. Men vad lägger vi egentligen i begreppet varumärke – vad är yta och vad är innehåll? Idag, drygt 30 år efter Dabrowski-intervjun – när det offentliga samtalet i många fall mer kan upplevas som en sammandrabbning av välregisserade ytor, än handlingskraftiga idéer – är Thatchers restriktiva förhållningssätt väl värt att reflektera över. När tar intresset för personen och det personliga över på bekostnad av insikt om personens produktivitet?
Just handlingskraft och viljan att hela tiden få saker gjorda var ett av hennes starkaste kännetecken. En drivkraft som tog Margareth Hilda Thatcher från livet som specerihandlardotter på landet till den absoluta toppen i brittisk politik. Hon blev inte bara Storbritanniens första kvinnliga premiärminister utan med sina tolv år på posten är hon också fortsatt den som innehaft uppdraget längst. Arbetstempot och ett starkt ledarskap i en tid som präglades av såväl ekonomisk som säkerhetspolitisk oro gav henne smeknamnet ”Järnladyn”. Smeknamnet sattes av en rysk nyhetsreporter som nog tog mer fasta på Thatchers villkorslösa hållning mot kommunismen, men hennes starka ideologiska linje och ständiga kamp för ett liberalare och mer frihetligt Storbritannien gjorde att smeknamnet snabbt fick fäste även på hemmaplan. Hos såväl fans som fiender. Thatcher var svårt impopulär i vissa grupper, något som hon krasst mötte med inställningen att ”den som satsar på att bli omtyckt får räkna med att kompromissa om allt utan att uppnå något”.
Det krävs mod för att vara rak och driva sin linje, och det krävs integritet för att hålla sig till den. Och har man en idé som man helhjärtat tror på och jobbar för, behöver man inte oroa sig för att verka tråkig. Margareth Thatcher gjorde knappast allt rätt, men britterna visste var de hade henne, och det var inte ” doing silly things on TV”. Och den fråga hon retoriskt ställde till Stina Dabrowski för närmare trettio år sedan är ständigt värd att ställa: vad förväntas egentligen av oss politiker?
