Vad är egentligen en kvinnlig förebild?
När jag får frågan om jag har någon förebild blir jag fundersam. Är det en idol, en förlaga eller en hjälte jag ska tänka på då? Först tänker jag att jag inte har någon som jag spontant går och tänker på, i de termerna. Däremot kommer jag på mig själv att jag har ett antal personer som med största sannolikhet har påverkat mig som person och hur jag är i olika sammanhang. Har de, underförstått, trots allt kommit att bli mina förebilder! Ja, faktiskt.
Redan tidigt när jag gick med i politiken, jag gick ju bara i åk 8, fanns det framförallt två personer i Södertälje som jag än i dag ser som personer som kommit att betyda mycket för mig som person. Gunnel Liljegren och Cajsa Ekstrand. De båda var drivande personer, uttryckte alltid vad de ansåg vara rätt eller fel. Mest sökte de lösningar på olika problem, men var för den skull inte fast i spåret på hur. Båda var oerhört engagerade socialt i olika sammanhang, lärde känna människor i skilda roller och behov. De båda såg till människan, individen, och dess förmåga och potential. Det perspektivet hade de alltid med i sig i sin politiska vardag.
För mig blev det naturligt att kvinnor och män tillsammans skapar en god kraft. Att ha haft kvinnor i min närhet inom politiken blev för mig så självklart. Det var inte något udda. Det har säkert bidragit till att jag själv sett det som en självklarhet att det inte ska spela någon roll vilket kön du har, det är sakfrågan och engagemanget som uppskattas. Men det perspektivet har inte alla haft förmånen att verka i, något jag med tiden upptäckte av andras sammanhang. Med tacksamhet kan jag se tillbaka på att det var en stor fördel för min egen person och hur jag kom att utvecklas. Det behövs förebilder som visar att det går hur bra som helst, att det är naturligt. Något som borde vara en självklarhet.
Under den tid som jag verkade som hotellchef i Södertälje hade jag en Vd, Yvonne Nordgård, som av många uppfattades som hård och tuff. Min erfarenhet från politiken, med starka kvinnor som en självklarhet, fick då en tankeställare. Bestämda kvinnor sågs som hårda av många, och kanske inte ens rättvisa. För egen del såg jag en person som hade driv och engagemang och samtidigt mycket hjärta. Att i yrkeslivet jobba mot uppsatta mål, ibland under långa arbetsdagar, där alla bidrar skapar stark gemenskap. Att förtroende är något man förtjänar och inte tar för självklarheter, precis som livet i stort. Jag minns särskilt Yvonnes första ord när jag började, jag var enbart 21 år då, ”att roa sig och dricka alkohol det ska du passa dig för som offentlig person” och ” det är inte något som ska ske i våra egna lokaler”. Rätt så självklart egentligen. Men en sådan rakhet var inte av elakhet, det var verkligen ett rätt råd. Det är något som hängt med för resten av livet, vilket jag har förstått senare i livet att det var en mycket bra devis. Än idag är vi goda vänner och har följt varandras familjer.
Jag har kommit att arbeta med många goda förebilder, alla olika men ändå rätt lika. Kvinnor som fått vardag och arbetsliv att fungera, som med sitt driv för att göra skillnad för många engagerat sig. Som sett individen och förmågan och verkat för att fler ska komma till sin rätt. När jag tänker efter, är det så jag själv verkat och verkar. Avslutningsvis går det heller inte att bortse från, att det är så min egen mamma också alltid varit och som jag tror att jag själv är med min egen dotter (och son).
