Sällskapet Moderata Kvinnors Historia syfte är att sprida kunskap om moderata kvinnors insatser och arbete genom tiderna. Vi vill också lyfta fram betydelsen av kvinnliga förebilder. Därför har vi bett några kvinnor som har eller har haft ledande positioner i Moderaterna att berätta för oss om någon eller några kvinnor som varit just deras förebilder? Vi har fått stort gensvar och kommer att löpande lägga ut texter här.
Finns det rent av en gemensam nämnare hos dem, något som gör att somliga kvinnor får större kraft, vågar ta plats och inte backar för konkurrens?
Denna gång får vi läsa om Gunilla Carlsson, tidigare statsråd, MEP (Members of the European Parliament), riksdagsledamot samt vice partiordförande (m), som berättar om sina kvinnliga förebilder.
Det har varit intressant att följa den stora mängden duktiga, framgångsrika, engagerade och hårt arbetande moderatkvinnors berättelser om deras förebilder.
Här kommer från mig några ögonblicksbilder över det som var viktigt för mina val och beslut under del av min aktiva tid (drygt fyrtio år från 1980 talet och framåt).
- Jag hade aldrig blivit på allvar engagerad i MUF om det inte vore för Bea. Beatrice Ask som var första kvinnlig förbundsordförande (1984-88) i ett rätt grabbigt ungdomsförbund, till ett parti som bara hade haft herrar som ordförande. Genom att vara sig själv, omgiven av många duktiga killar, gjorde hon att jag vågade ta steget att bli aktiv. Detta var på det glada 80-talet, och förhoppningen var att jag skulle vara en av 50 000 medlemmar. Jag kände tillhörighet till idéer om frihet, valfrihet i skolan och stopp för sosseförmynderi. Men jag ansåg mig inte platsa i gruppen som ”ungmoderat”, tvivlade, som man ofta gör som ung, på tillhörighet och identitet. Men Bea utstrålade trygghet och klokskap och det gav mig tillräcklig med självtillit att detta var den rätta plattformen för mitt engagemang.
- Som ledare utsätts man ofta för påfrestningar och jag hade inte varit klok nog att skaffa mig en stadig mentor. När ungdomsförbundet var som mest splittrat (efter Lyckselestriden 1992) kände jag vanmakt. Jag var vice ordförande och tyckte jag hade en roll att hålla ihop allt och alla. Fortsatta intriger och spel utanför min zon av insikt eller inflytande var utmattande och jag kände många gånger att jag inte ville vara med, att jag blev som en glad bricka i ett rätt trist spel. Ledningen i partiet tog inget ansvar för att hjälpa oss, men Gun Hellsvik, som var vice ordförande i partiet (och justitieminister 1991-94) var den som fick mig att fortsätta – och hjälpte mig identifiera varför jag skulle göra det. Därmed fick jag verktyg att hantera både personliga utmaningar och hur man kunde försöka arbeta sig vidare. Jag insåg hur ensam Gun var i sin ledarroll i partiet. Hon tycket inte det var någon ”big deal” utan arbetade hårt, omgav sig av kloka personer och såg till att hennes politikområde var en av de mest solida delarna av Moderata Samlingspartiets politik.
- Att kombinera familj och krävande karriärväg som ung kvinna i Moderaterna var inte det enklaste. Kanske är det precis lika för de unga männen, men jag tror ingen kille fick höra av partiordföranden att det var otänkbart för honom att varje vecka lämna ett litet barn för att pendla till uppdraget som förtroendevald i Bryssel. Jag var en av partiets toppkandidater, jag trivdes och försökte räcka till på alla håll och kanter. Uttalandet hade säkert till avsikt att visa respekt men jag kommer än idag ihåg det – och tog det inte så. Att i det läget ha, nästan som en andra familj, gänget i Bryssel med fantastiska unga medarbetare och fina kollegor gav nödvändigt stöd. Charlotte Cederschiöld, MEP och under en tid förste vice ordförande i Europaparlamentet, hade något årtionde före mig utkämpat riktiga strider, i riksdagsgruppen och i kammaren för kvinnors rättigheter (pensioner och beskattning) blev en verklig förebild. Som ung i dåvarande landstinget hade hon haft modet att amma under möten och det var ingen moderat självklarhet – trots detta var i senare delen av 1900-talet. Hon var charmerande och kunnig, arbetade oerhört intensivt och hade ett starkt kvinnligt nätverk i Europaparlamentet – som jag snabbt blev en del av. Och hon inte bara hjälpte mig med min baby, hon gav mig vägledning hur hantera situationen. Det var en ekvation som jag inte kunde lösa fullt ut men som jag lärde mig leva med och trivas i.
Vid samtliga dessa tillfällen har det förstås funnits kloka killar och mogna män som inspirerat och stöttat men vad jag vill illustrera är att i avgörande stunder tror jag att vi kvinnor/människor har ett starkt behov av att kunna identifiera oss med någon annan, och någon som ser oss som den vi är. Därför är det så viktigt att vårt parti innehåller mångfald, om vi vill fortsatt vara ett stort, brett och helst växande parti.
Frågan om jämställdhet mellan könen är idag en hygienfråga för alla organisationer. Därför är det så bekymmersamt att vi, trots insikter och vissa sporadiska försök, inte lyckas bryta gender-gapet i väljarkåren. Vi kommer inte kunna vinna val om nuvarande trend håller i sig, och jag ser inte de strategiska initiativen kring hur detta ska hanteras. Nuvarande partiledning har förmodligen den mest ”sociala” inriktningen än på väldigt lång tid. Ulf Kristerssons är en inkännande, klok och inkluderande partiledare. Och politiskt nydanande, lyssna bara på hans engagerande tal i Almedalen. Men det räcker inte för att bryta kulturer eller trender, det behövs strategier och noga utformat arbete. Dels inåt, dels utåt där mediebilden av oss formats under årtionden.
I den partiledning jag tillhörde var det mycket manligt kamratskap som inkluderade oss kvinnor men ändå inte. I valet 2010, största framgången hittills för Moderaterna, hade vi ett minskande gendergap i valmanskåren. Jag tror aldrig vi analyserade ifall det berodde på att vi växte så kraftigt tack vare att fler kvinnor i just det valet valde att rösta på oss eller om vi hade gjort något speciellt smart. Partiet drev en omfattande kampanj kring Anders och Fredrik, och vi hade framgångsrikt förvaltat svensk ekonomi och fått fler tillbaka i arbete – trots mycket protester och anklagelser om social nedmontering.
Idag är frågan om vårt lands ekonomi och utsatta läge för kronan, konkurrenskraften och jobben oerhört viktigt. Vi har en fantastisk, meriterad och kunnig kvinnlig finansminister i Elisabeth Svantesson, men jag uppfattar att vi är långt ifrån hur Wibble/Bildt under 90-tals krisen framställdes. Anne Wibble blev en ikon långt utanför lilla folkpartiets hägn, tack vare sitt sätt att hantera svårigheterna och med, som det uppfattades, full uppbackning från Bildt. Men politiken idag har kommit att bli alltmer komplex och flera frågor pockar på full uppmärksamhet. Våldseskaleringen i vårt samhälle, som riskerar urholka förtroendet för rättsstaten är högt på dagordningen – där vi har satt den. Den jovialiske och erfarne justitieministern Gunnar Strömmer syns mycket i debatten, på dansgolv och vid orgeln. Kontrasten mot den självgode, arrogante sossen Morgan Johansson kunde inte vara större och vi har en mycket populär politiker vid sidan av partiordföranden.
Ulf Kristersson har en stab med många politiskt skickliga kvinnor men det har uppmärksammats att regeringen som helhet har en gendermässigt obalanserad uppsättning av statssekreterare. Jag tror absolut inte det handlar om att kompetensglapp, möjligtvis att man inte tittar lite längre än vanligt. Utfallet beror nog snarare på en hedervärd ambition att låta varje statsråd få utforma sitt lag. Och då blev det lite skevt för helheten, på positioner som betyder mycket för politikutveckling och rekryteringsbas.
Som statsminister har han ett för efterkrigstiden unikt svårt uppdrag att tillsammans med utrikesminister Tobias Billström inte bara vrida om Sveriges utdaterade neutralitetspolitik och föra vårt land in i NATO-gemenskapen. Dessutom ska han rätta till tidigare misstag kring svensk försvarskapacitet och snabbt bygga ut civil och militär förmåga med de skickliga ministrarna Pål Jonsson och Carl Oskar Bohlin.
Det är centrala och avgörande processer som tar mycket utrymme i tid och media. Därutöver riskerar det att skymma det viktiga reformarbete som sker, till stor del av moderata kvinnliga statsråd, på andra angelägna områden. Vad får det långsiktigt för betydelse för bilden av Moderaterna? Riskerar detta att leda till ett ökat gendergap och kan man göra något åt det?
Jag vet att det är ett lagarbete, men även för statsministrar har dygnet bara 24 timmar. Krävande omläggningar av interna processer för att komma till rätta med organisatoriska kulturfrågor kommer aldrig att kunna lösas av partisekreterare Karin Enström på egen hand utan kräver hela ledningens uppmärksamhet. Hon har att hantera en situation som uppstått under många års försummelser och frågan är om gender-gap och interna parti-attityd-kultur-frågor kan kvala in på prioriteringslistan. Men att ungdomsförbundet nu närmar sig en 70-30 i relation kring medlemmar – och utan pardon kastade ut den populära, mångsidiga och skickliga Matilda Ekeblad borde vara en alarmklocka att vakna till varje morgon. Vad får detta för långsiktiga konsekvenser? Och jag måste medge kände mig lite olustig i förra valet, på min riksdagslista (en hyggligt stor valkrets) stod första kvinnan på plats nummer fyra. Det är ett resultat av våra interna processer, vår kultur och ”omständigheter”. Men att inte tro att det inte spelar någon roll tror jag är att underskatta problemet, då det tyvärr inte är isolerat till Östergötland.
Vad har allt detta att göra med förebilder? Jo att jag tror det spelar roll för inte bara oss som individer, utan för oss som kollektiv, som parti. Och vi måste förstå varifrån vi kommer för att veta vart vi vill gå. Vi är ett parti som grundandes som ett val-mans-förbund. En nationell angelägenhet för då företrädesvis manliga högerpolitiker, med så småningom ökande grad av färgstarka, drivande men isolerade kvinnor. Moderaterna är inte del av en rörelse, som är internationell, där kvinnors rättigheter och perspektiv var något att kämpa för, över generations- klass- och könsgränser. Det betyder inte att vi tycker det är oviktigt och idag är vi ett parti som inte bara står upp för mänskliga rättigheter och bryr oss om omvärlden, utan som också visar stabilt ledarskap i dessa frågor. Men har någon moderat funderat ifall engagemanget för Ukraina t ex skulle kunna formuleras som en fråga för kvinnors rätt att slippa våld? Det skulle vara ett sätt att ta frihets- demokrati- och säkerhetsfrågan ytterligare ett varv.
Den gemensamma historien i andra partier gör att deras kvinnor kanske har ett mer kollektivt synsätt på förebilder och hur man hyllar och stöttar varandra, som rörelse. Moderaterna utgår från individen och friheten och ety följande är många av berättelserna präglade av hur vi som företrädare (nuvarande eller före detta) snarare har förebilder ur vår familj än i det stora, stolta partiet. Om vi möjligtvis har byggt upp hjältehistorier i vår gemensamma partihistoria är det flertalet män som kan refereras till. Och det är klart, vi har inte haft mer än en kvinnlig partiledare som aldrig ens fick prövas i val. För att få lite av nationell hjältekapacitet underlättar en statsrådstaburett – och lång gärning. Jag argumenterar inte mot den fantastiska palett av kvinnliga förebilder som nämnts, men det som slår mig är att vi inte har så många kvinnor att samlas kring, med gemensam partihistoria. Vi har mångfald och individualitet, det kanske är gott så! Och så har vi Moderata Kvinnors Historiska Sällskap vars syfte är just att sätta ljus på detta.
Jag hoppas på fortsatt resonemang om hur man kan känna sig hemma i Moderaterna, som kvinna, som förtroendevald, medlem och som väljare. Varifrån får man inspirationen, förutom politiken? Hur ser stödet ut och hur ”annorlunda” får man vara i ett mångfaldsparti som alltjämt riskerar att uppfattas som rätt könsmässigt enfaldigt?
Gunilla Carlsson,
Tidigare statsråd, MEP och Riksdagsledamot samt vice partiordförande under en rätt lång tid, och önskar jag hade kunnat göra mer då….
PS! Privat är min största förebild min dotter som bidrog till att jag mitt i steget vågade hoppa av för att politiken inte får bli allt, när livet är kort och världen är större än Sverige
